Dog Tales är en kontinuerlig kolumn om utvalda gästförfattare och läsare som delar berättelserna om de älskade hundkrönikorna.
Min fru, Kim, och jag har donerat till Best Friends Animal Society i 15 decennier. Vi älskar deras eget positiva, positiva sätt att kommunicera och deras vision om ett land utan död genom utbildning, kastreringsprogram och räddningsorganisationer. Vi arbetar som volontär vid deras globala högkvarter och tillflyktsort i södra Utah så ofta vi kan.
Från våren 2005 begav vi oss ut på en flygresa från Kansas City, Missouri för att vara volontär i helgedomen under en vecka. På resan ner läste min fru tidningen Best Friends när hon började gråta bara lite. Jag är van vid detta. Det krävs inte mycket för att dra i hennes hjärta när det kommer till varelser.
Shane, du måste läsa om den här hunden.
Det är en varningssignal. Se, vi hade två räddningshundar och en katt och som jag inte alls var intresserad av att lägga till i familjen. Vi är stadsbor, inte bönder eller ranchägare. Och vi genomförde inte en räddningsgrupp.
Jag vill inte läsa om hunden.
Snälla, läs bara hennes berättelse. Kim tvingade tidningen.
På sidan fanns bilden av en schäfer/retrieverblandning med ett vänster framben bandagerat från axel till tass. Hon hade lagt sig med huvudet uppåt, öronen nedåt tillsammans med ett högtidligt ansikte. Hon hade hittats i öknen med hjälp av rep runt halsen och alla hennes lår hade brutits, nästan svalt. Hennes kropp hade fått omfattande repor och skärsår, vilket tydde på att hon hade blivit medicin med ett fordon. Till och med svansen har brutits. Repet var slitet, inte klippt, därför var hennes liv så att det skonades av skada. Jag hade blivit rörd av hennes berättelse och tacksam för att hon hade blivit räddad. Men det här var det.
Vi måste gå ut med den här hunden. Försiktighetsbelopp två från Kim.
Fick inte en annan hund.
Jag vet. Jag vill bara titta på henne. Jag skulle vilja veta att hon mår bra.
Fick inte en annan hund.
Jag säger inte det. Besök henne bara. Möjligen gå med henne. Nästa och sista varning från Kim.
Vi får helt inte en hund till. Om hon är ungefär när vi arbetar som volontär på Dog Town så kan vi se.
Vi tillbringade fem fantastiska dagar i fristaden med att arbeta frivilligt med katter, kaniner och husdjur. Vi tillbringade en halv dag i voljären och tog hand om fördrivna papegojor, aror, kakaduor och andra stora tama fåglar. Och även om vi tillbringade en dag i Dog Town, hade vi inte besökt hunden i tidningen ändå. Jag fruktade det. Jag behövde inte gå igenom det utmanande samtalet om att inte ta ett annat husdjur och jag visste att Kim inte skulle ge efter i ämnet.
På vår sista dag gick vi till den gemensamma hundspringan där hon hade planterats med fyra andra. När vi gick in i springan möttes vi av rasande viftande svansar, slaskande munnar och sträckande tassar. Nåväl, åtminstone några av hundarna hälsade på oss. Ensam, ovanpå en hundkoja mitt i löpturen låg hunden vi läst om i journalen. Hon gav ett smygande uttryck, viftade lite på svansen och fortsatte sedan sin vaksamhet över resten av anläggningen. Hon hade förbisett den bandagede bensågen på bilden; det gick tydligen inte att rädda.
Höjdpunkten på denna dag för dessa hundar och även för volontärer är att gå med dem bland de många stigarna runt fristaden. Kim fick en stor, svart labbkombination att gå och jag fick såklart Stativet. Föraren sa åt oss att gå långsamt med henne eftersom hon fortfarande lärde sig att gå på tre ben.
Vi gick ut på stigarna, Kim gick framåt eftersom Tripod behövde stanna ofta för att vila. Att hoppa obekvämt på framsidan tog en vägtull med den här hunden men hon behövde inte sluta, njöt helt av hela promenaden och försökte hålla jämna steg med en annan hund. Jag stannade med henne och satte mig på marken medan hon hämtade andan och tappade ofta Kim och hennes hund ur sikte. Trots allt hon hade varit med om visade den här hunden äkta ande och en tyst värdighet. Och hon gillade fortfarande människor.
Det tog lite tid att komma igenom vår promenad men vi nådde så småningom löpningen. Jag gick ner på ett knä för att släppa loss henne och tittade in i hennes ögon.
Kim, vi måste ha den här hunden.
Åtta år senare sitter Gracie på vårt däck nästan varje dag och håller vaksamhet över vår bakgård. Hon har tre andra hundar och två katter i sitt paket nu. Och varje kväll är hon först i sängen och ser till att ta tag i kudden bredvid mannen som gick henne längs en ökenstig för flera år sedan och omedelbart blev kär.
Shane Johnston arbetar inom kundtjänst i Capstrat, en kommunikationsbyrå i Raleigh, North Carolina. Han och Kim fortsätter att vara aktiva i flera djurräddningsföreningar, som Best Friends Animal Society.
